stories from the city...

Tom och Nic (som jag nämnde i gårdagens inlägg) i köket på Parfett Street, några timmar innan vi åkte till Heathrow och lämnade av Nic för vidare färd hem till Melbourne. Ett av mina favoritfoton någonsin, Nic ser ut som nån gammal äcklig fyllefarbror med sin stackars brorson som inte vet vart han ska ta vägen.

Vill naturligtvis gärna meddela att det var jag som sydde Nics avskedströja. Eller, det gjorde jag ju inte, men jag klippte ut och sydde fast E1-applikationen i alla fall :D

Kan någon förtydliga? Vad var det för något?

Vi livnär oss till lunchen på Wasa Kanelknäcke. Milde himmel, vad gott det är!

Var dödstrött efter jobbet så slank in på ICA och köpte potatissallad, cocktailtomater och äpplen. Och keso, förstås. Stekte två chorizo och pimpade potatissalladen med lite dragon. Sommarmat. Och riktigt gott. Men det var skjuts i korvarna, jösses :D

Jaa!

Det ringde på dörren. Och eftersom jag inte hört hissen eller någon annan dörr slå igen så fattade jag att det var därnere, och därmed någon som bara försökte komma in lite hur som helst. Det kommer ju inte direkt några bud på söndagar...

Och efter typ tio minuter ringde på riktiga dörren. Jag blev genast övertygad om att det var Jehovas ((varför vet jag inte för det kunde ju lika gärna ha varit Majblommor eller vad om helst)) och jodå, när jag inte öppnade på några minuter slank ovan ner i lådan.

Stackars Ann. Har suttit och handskrivet en massa brev för att lägga i brevlådor där folk är "svåra att träffa i hemmet". Jag är jävligt svår att träffa i hemmet om man inte anmäler sig först, och särskilt om man tänker sig att man ska predika lite, men jag tycker ändå att det är lite... jag vet inte, gulligt är väl fel ord men jag vet inte vad annars, att Ann tror så på dessa galenskaper att hon håller på som hon gör. Tokigt är vad det är.

Råkar man "glömma" assiett så går H&M-katalogen lika bra.

((Nej, jag glömde inte assiett. Men jag trodde att det redan stod en på bordet.))

Min andra passion uppepå keson - cayennepeppar. Oh.

Ska man lägga lax på grovsalt är det viktigt att skinnet är kvar och att den ligger med skinnsidan ner - annars blir det förstås alldeles för salt!

Bakade Kryddburkens Kanelbullesockerkaka ikväll. Jättegod! Tillsatte dock kardemumma - förstår inte varför det saknades i receptet :-)

Här är i alla fall en bofink. Se och lär.

((Och nu - jag skojar inte - kom ÄNNU en fågelfråga! Om ejdrar. Vilka fågelhonor kallas ådor? Sånt kan man om man har en beroendeproblematik runt korsord, som undertecknad.))

Ägghalvor med en dutt majonnäs och några romkorn (kvar från skaldjurssillen jag lade in till påsk!), räkor, keso med cayennepeppar och väldigt lättkokt sparris - max en minut.

Oj så gott! Och LCHF:arna omkring mig skulle vara imponerade tror jag ;-)

Storstädar. Har slarvat sista veckan, det har inte varit högsta prioritet. Nu har jag gjort det värsta samt hällt ättika i toaletten och handfatet (ett exemperiment - de var inte så smutsiga!) så tar mig en paus och blev hemskt törstig eftersom det är så varmt härinne. Blev desperat sugen på någon sorts läsk eller saft, något roligare än bara vatten...

Kom på att jag köpte tre Kiviks lättdryck för en tia häromveckan och hällde hallon / persika-versionen i en liter kolsyrat vatten och akta're vad god den var! Framträdande fruktsmak, inte sådär syntetisk som hallonsmak kan vara - nog för att det inte smakar påskmust, men himla gott var det! Okej, innehåller väl sötningsmedel men det brukar jag strunta ganska kapitalt i och gör så även nu.

Skål!

Och oj, vad många smaker det finns!

((På tal om skål slog det mig att denna nog vore sjukt god att blanda ut vodka med.))

Idag fick jag lösesällskap av kusin Fredrik och vi fick allt ihop det med lite gott samarbete. Kul, för jag var så irriterad förra veckan när det gick kass att jag blev riktigt rädd för mina egna reaktioner ;-)

Start på L1 (man ska börja på ettan, tycker ju jag). Jag kan väl inte påstå att jag kände till stycket, men jag kunde gissa mig till att det var SEAN BANAN. Jag har aldrig fattat hans målgrupp riktigt? V10 skulle vara en siffra som ingick i en svensk filmtitel från 1997 med Paolo Roberto och Reuben Sallmander. Det var ju rätt givet att det skulle bli NIO, jag kände inte direkt igen den men fattade att det var Nio millimeter. Som jag aldrig sett, tror jag. Borde jag det? På L2 lurade Eldeman mig! När han sa att det skulle handla om en "figur" gissade jag genast James Bond - men det var gamla älskade Bryan Adams med gamla älskade (Everything I do) I do it for you ur ROBIN HOOD - Prince of Thieves. Oj, vad vi spelade Bryan Adams på discon och partyn på mellanstadiet. Camilla och jag var till och med och såg på honom i Scandinavium på gymnasiet nån gång! Sjukt kul.

((Nu förlorade jag just halva inlägget och blir därmed lite puppig. OK? ;)))

V12 var Povel Ramels omskrivning av NIDÄLVEN, Grisälven. L11 blev jag helt galet förvirrad av - men Fredde kunde - en finsk version av Cadillac. Jag kunde liksom nynna med i hela melodin men det bara lossnade inte! Svaret var således BIL. V11 är en gammal favorit, som jag hade glömt av tills för typ ett år sedan, BEATRICE. Kalle Moraeus sjunger den med BAO vet jag, men har för mig att det var en kvinna som sjöng när den låg på Svensktoppen i forntiden? Mayday! L9 blev jag jätteglatt överraskad av! Det var ERIC Claptons San Francisco Bay Blues som jag formligen älskar. Hade ingen aning om att det var en "miljonsäljande skiva" så jag blev hemskt glad att höra den. V6 var Owe Thörnqvists ALBIN och Pia. Vet inte varför jag kunde den, det finns verkligen ingen anledning.

L3 och L4 är en sådan där asbra låt... men jag kan inte komma över att det är lite äckligt att NANCY SINATRA och Frank Sinatra sjunger Somethin' Stupid ihop. Jättetramsigt. V8 måste rimligtvis ha varit BENNY Hill, och jag kollade efter att jag skickat in, jajamensan. Lite charmig faktiskt. V7 och L5 önskade en kompositör... till ett klassiskt filmstycke. Ännu en gång kunde jag nynna med i hela men kom bara inte fram till svaret. Men Fredde kom på Gudfadern och då visste jag ju, tack vare Magnetic Fields's Reno Dakota att det är NINO ROTA som har skrivit Gudfadern-musiken. Tur att man kan det relevanta liksom. Jag har aldrig ens sett Gudfadern! V1 hade jag inte hört förut ((och tyckte att den var väldigt lik en Pet Shop Boys-låt som jag inte kommer på namnet på nu)) men det var ganska tydligt att det var gamla Bruce SPRINGSTEEN som fick avsluta veckans kryss.

Hade inte klarat det helt själv, definitivt inte, men det var inte ultrasvårt i alla fall, och det är ju roligt att få sällskap! :-)

Det ringde på dörren häromkvällen. Jag har ju inget titthål på dörren ännu så jag öppnar aldrig när jag är ensam, om jag inte vet att någon ska komma. Det känns obehagligt. Men det har vi gått igenom tidigare.

Hörde dock att vederbörande ringde på hos fiskgrannen och en massa skratt och prat i trappuppgången så jag kom på att det nog handlade om Majblommor, och öppnade. Bara för att komma på att jag hade ju för sjutton inga kontanter! Frågade grabben - sjukt söt var han - om han kunde komma tillbaks dagen därpå möjligtvis och det kunde han.

Och när han hade gått kom jag på att jag hade ju visst fyra tior i en petflaska! Så jag sprang ikapp honom på sjunde våningen och köpte en krans och en liten blomma. Känns bra!

Majblomman är en jättebra organisation som har hjälpt barn som har det svårt i över 100 år. De kostar inte många kronor - men every little helps, som vi vet. Så glöm inte att vara med. En krans kostar 30:-, en liten blomma bara en tia.

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj.

Gör det du också.

Någon tipsade mig om Caipirinha med döden av Maria Ernestam för några år sedan. Det tog mig lite tid, men när jag hittade den på någon pocketrea sög jag tag i den och praktiskt taget sög i mig den också. Herregud, vilken vansinnigt bra och galen roman! När jag hittade Busters öron sträckläste jag den också, och så kom jag över Kleopatras kam på bibban för ett litet tag sedan.

Och den är lika bra. Och galen. Vilken fantasi, det är helt otroligt!

Anna, Mari och Fredrik är vänner sedan länge med väldigt skilda förflutna. Alla har det lite krångligt på sitt vis, och tanken slår dem att starta ett företag tillsammans som kan ha användning av allas väldigt skilda erfarenheter – Kleopatras kam. De hyser in sig på Annas kafé på Söder i Stockholm och hjälper folk med allehanda besvär – deklarering och bokföring och matlagning och allt möjligt annat.

Och en dag traskar gamla Elsa in med en alldeles särskild önskan. Hon vill att de tre ska hjälpa henne ta död på hennes tyrann till man...

Läs läs läs läs läs okthxbai.

Jag blev inte lite glad när jag såg att min lokala ICA-butik hade lagt upp denna bilden på Facebook. Okej, inte så miljösmart, men jag har längtat efter färsk sparris i snart ett år nu. Får definitivt gå och hälsa på dem på väg hem från jobbet :-) Oj, vad jag älskar sparris. Denna ser dessutom ut att vara sådär lagom späd :-)

Blev tipsad om Christina Stiellis Jag älskar dig inte när jag tristessläste en massa gamla inlägg på Monas Universum, och kikade om den fanns på biblioteket – och det gjorde den minsann.

Lotten är i tidiga fyrtioårsåldern, gift med Per och med två små döttrar, Elin och Lisa. En dag berättar Per att han inte längre älskar Lotten. Och hennes liv faller i spillror. Hon får ta tjänstledigt från sitt jobb som lärare, och blir helt enkelt ganska galen av hela erfarenheten.

Jag kan inte säga så himla mycket mer, förutom att det är en mycket välskriven debutroman, och att den porträtterar något som måste liknas vid en mild psykos på ett väldigt trovärdigt vis. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om slutet, det måste jag säga, men jag kan säga att språket är fantastiskt och att det finns många karaktärer ((Bosse!!)) som man bara blir totalt asförälskad i på en gång.

Rekommenderas!

Jag minns att jag läste Syskonkärlek av Katarina von Bredow någon gång på forntiden och tyckte att den var väldigt... mycket.

Det är den nu också. Amanda, sjutton år, blir kär i sin storebror Ludvig, arton år. Och känslorna är ömsesidiga. Och det... leder dit det leder, efter mycket om och men. De inleder ett sexuellt förhållande på bådas villkor – men blir efter ett tag påkomna av en granne på landet och deras mamma får reda på vad som hänt. Syskonen blir separerade – Ludvig skickas upp till en släkting i Norrland för att jobba på hans målarfirma, Amanda blir kvar i stan med mamma.

Det är en helt vansinnigt stark skildring av sådant som man väl praktiskt taget tror inte finns. Förbjuden kärlek, kanske mer förbjuden än nästan någon annan kärlek.

Det är, som sagt, mycket. Och lite äckligt av och till, det är det. Men det är en väldigt bra bok, som får en att tänka och som påverkar en ett bra tag efter att den fysiska läsupplevelsen är avklarad.

Jag läste på baksidan av en av hennes andra böcker på biblioteket för ett litet tag sedan och det verkar som om von Bredow ”specialiserat sig” på att skriva om just den förbjudna kärleken. Och hon gör det för jävla bra också.

Uppföljaren till Vecka 36 av Sofie Sarenbrant, Istället för dig, utspelar sig sexton år efter att Agnes Winter blir kidnappad i det lilla skånska fiskeläget Brantevik.

Tyvärr kan jag inte ens sammanfatta handlingen här utan att förstöra Vecka 36 för de som inte ännu läst den – det är helt omöjligt. Men vi får återse flera av karaktärerna i första boken, om än ett bra tag senare – både sådana vi tycker om och kanske tycker lite mindre om.

Sarenbrant är en riktig begåvning. Det är superspännande hela tiden, berättaren är på sätt och vis allvetande men ändå inte – man kanske kan gissa sig till ett och annat, men inte mycket.

Dock måste jag säga att denna romanen är rätt hopplös att läsa som fristående. Det står ”fristående fortsättning” på baksidan, men det håller jag inte med om. Man ska ha lite koll ändå när man läser deckare tycker jag, det kan inte bara vara någon som plötsligt dyker upp och har massor av historia från en tidigare bok som tar gigantisk plats i berättelsen, det blir för stökigt och hoppigt. Men det gör då sannerligen ingenting att den funkar bäst i kombination med Vecka 36 – jag vill bara varna för att läsa denna först!

Detta är ungefär det roligaste jag har sett hittills idag. Och inte bara tack vare Tai Pei Faegh.

Loranga, Masarin och Dartanjang alltså. Herreminje. Ännu en gång är det fantastiska Barbro Lindgren som varit framme – men man kan inte låta bli att undra vilka hippiepreparat den goda Barbro hade intagit 1969 och 1971 när den första boken, just Loranga, Masarin och Dartanjang, och uppföljaren Loranga! Loranga! kom ut. Milde himmel.

Så. Loranga bor med sin son Masarin på en gård med sju hus. I vedboden bor Lorangas pappa Dartanjang, och ute i skogen i en tall bor Dartanjangs väldigt gamla morfar, som mest gal som en gök – men gillar pilsner.

På sophögen bor deras tama giraff och transportmedel, på gårdsplan står ett antal skrotoplar, och giraffen har käkat upp taket på garaget, så den är nu swimmingpool eftersom det regnat in så mycket. Dartanjang skriver mest tabeller och känner sig väldigt sjuk, det är mycket svallningar i knäna, men varannan dag ungefär tror han att han är någon helt annan. Målarmästare Pettersson, till exempel, och Doktor Janson.

Loranga går klädd i en storblommig morgonrock för det mesta, och oftast har han sin finaste tehuva på skulten. Masarin är en helt vanlig liten pojke med tjocka kinder som är väldigt förtjust i bullar. Dartanjangs morfar tycker att han kanske borde gå i skolan, men det tycker Loranga är nonsens. Loranga tycker om att lyssna på popmusik på högsta volym, och sjunger gärna med också.

En dag flyttar tiotals tigrar in i ladan, vilket visar sig vara väldigt krångligt då de måste rida på giraffen till korvgubben och köpa tusen korvar på kredit. Och en annan dag kommer Gustav på besök från fängelset där han arbetar som tjyv.

Loranga får röda hund vid ett tillfälle – vilket sammanfaller med en dag då Dartanjang tror att han är hund – och Masarin får ett fasligt sjå med att undvika att de biter honom i benen. De anordnar även världsmästerskap och bygger olika banor över hela gården – inklusive en hockeyplan, där de spelar med sopkvastar och gamla apelsiner.

På Coop Konsum i Hunnebo kan man hitta en hel del intressant utöver väldigt fin, närproducerad mat. Äggen är to die for. Och i köket hos mor och far hittade jag en liten kokbok i inbundet A6-format med massvis av fisk- och skaldjursrecept som mamma hade fyndat för femton spänn. Tänkte skriva av de mest intressanta, men när jag var där med henne på påskafton hittade jag den boken och en om pasta för samma fantastiska pris. De heter något så kreativt som Fisk och skaldjur och Pasta. Haha.

Väldigt intressanta saker och de allra flesta är mycket bra – med fina bilder – översättningen från engelskan är lite skojig ibland ((hjärtmusslor i receptet på spaghetti al’la vongole kallas till exempel gröntungade musslor – quoi?)) men jag kan lista ut vad andemeningen är.

Har en bok ur samma lilla serie ifrån tidigare, Medelhavsmat tror jag att den heter, och de är jättesöta. Tipp topp Konsum Hunnebo!

((För övrigt – och detta är bara roligt för Fredde som kanske läser – blev jag ivägskickad för att hämta "ett gott bröd." Jag plockade upp något och sa till mamma att det fick duga i brist på VM-limpa – mamma skrattade så hon höll på att fara rätt ner i purjolöken.))

((Bild från Google Images, direktlänken fungerade inte))

Läste ju Barbro Lindgrens Jättehemligt-trilogi häromsistens och kom på att jag var ju tvungen att läsa böckerna om Sparvel också! Lilla Sparvel, Stora Sparvel och Bara Sparvel finns i en samlingsvolym som heter Boken om Sparvel, och är uppenbarligen också självbiografiska. Jag minns att jag läste dem en miljon gånger ungefär som barn, och de är lika njutbara nu – och ännu roligare, för man förstår så mycket mer av vad vuxna säger och sådär.

Här åks det dockvagn till moster (fast det var inte så lyckat, kanske), umgås med Barnfarbrorn (som vi väl nu förstår är något av en pedofil), aktar sig för blottare, åker till mormor i Kalmar och hälsar på tanter, lär sig spela piano men fixar inte riktigt det här med lektioner, och det blir inte lättare när Sparveln börjar skolan.

Och så umgås Sparvel med en ”dåre” från Beckomberga. Snälle Janne. Och det verkar väl faktiskt som om Janne egentligen inte är någon dåre, men han har uppenbarligen haft en mycket svår barndom och har liksom hamnat på mentalsjukhus då ingen visste vart de skulle göra av honom som tonåring. Det var här som jag minns det där om nallen Målle som jag skrev om för ett tag sedan – jag hade rört ihop det med Sparvelns egen pappa, det var väl ändå tjugo år sedan jag läste dem sist – då Jannehade gjort något dumt när han var liten och hans pappa eldade upp hans lilla nalle som straff. Oj, vad det är sorgligt! Och det är sorgligt när Janne och Sparveln blir påkomna med att leka och Janne blir inlåst på heltid och sedan skickad till ett annat sinnessjukhus i Uppsala. Usch. Janne ÄR snäll, han är ingen äckelgubbe – men ingen är snäll mot honom, förutom Sparvel. Ingen alls.

Och det finns stor, stor glädje, och stor, stor sorg. Beskrivet ur ett barns perspektiv, så att ett barn kan förstå det.

Klassiska barnböcker som alla borde läsa, barn som vuxna. Som jag så ofta säger om barn- och ungdomsböcker – särskilt av Barbro Lindgren!

Jag skrev ju om Hillevi Wahls första krönikesamling häromsistens, och nu har jag läst Från fuskmamma till supermamma och Hjälp! Jag ska bli tvåbarnsmamma! också. Ännu en gång så har jag ju läst det allra mesta på bloggen, och ofta skrattat väldigt, väldigt gott – och det har jag gjort åt dessa två också. Hon är så himla rolig och formulerar sig så bra att man blir alldeles till dig.

Även denna blandas upp med bra citat, länktips, mammatips och annat – och det blir ju bara roligare och roligare.

Svårt att recensera krönikesamlingar som sagt – men detta är helt enkelt sjukt jävla asbra. Alla borde läsa Hillevi Wahl – både dessa fruktansvärt roliga samlingar som hennes betydligt mer allvarsamma – men lika välskrivna – självbiografiska romaner, Kärleksbarnet och Hungerflickan.

Det är dessutom superhäftigt att Hillevi nu, i mitten av yngre medelåldern, har börjat med militärträning, NMT, och blivit helt vansinnigt fit och duktig. Hon har skrivit en bok om det med som jag inte har läst då det inte riktigt är mitt intresseområde, men jag skulle gissa att för er som håller på med sådant – Sofia, till exempel – kan det vara en väldigt bra och säkerligen rolig inspirationskälla.

Pappa har ristat en kompassros i trät på altanen. Synd att den inte fanns när mormor levde, hon var expert på att debattera vilket väderstreck som var vartåt. Själv tyckte jag nog att det var rätt självklart att havet = väster. Men det var kanske inte läge att säga det. Nä.

Ni ser grunden där? Där stod det ett jättehus (mormors syster + mans) tills för ett par veckor sedan. Pang bom och nu har vi kyrkoutsikt. Vande mig väldigt fort faktiskt - men från "mitt" sovrum var det lite konstigare. Kan dock rapportera att kyrkklockorna inte låter högre än förut. Tack och j-vla lov.

Kyrkans flagga. Jag ba' "Öh, vad är det för flagga, Sjöräddningssällskapet?" Nä, det var det visst inte. Men färgerna är ju desamma. Uppenbarligen var jag lite okoncentrerad.

Lite fjädrar i en buske. Lika gott att ha påskriset utomhus.

Folksamlingschock! Såhär mycket folk ser man bara på Kanaldagen! Det visade sig att det handlade om "påskparad". Det promenerades från Konsums parkering, förbi färgaffärn, runt gamla Posten och tillbaks till Konsums parkering. Jaha. Hummerakademin hade ställt upp ett akvarium och förevisade... humrar, ja. ((Om ni ska ha fest uppåt västkusten nån gång så ska ni ha den på Hummerakademins vind. Där händer det grejer.))

Svalgatan. Lite tom. I det rosa huset som skymtar till vänster bor mormors bästa polare Ann-Britt, aka Ampan ((fast det vet hon inte)). Hon är otroligt snäll men sjunger så falskt att man vill dö, och har en dotter som är klänningsdesigner i Hollywood. Dottern i sin tur har en liten son, eller ja, han är inte så liten längre. När han var barn var han som ett klot - stereotypen av övergödda amerikanska barn, och flög omkring på en skateboard och höll på att välta hela samhället. Nu är han plötsligt tonåring och riktigt stilig.

Vet inte riktigt vad meningen med detta kortet var. Jag tror att jag ville få med "konstverket" som sitter på framsidan av gamla Folkets Hus, men det gick... sådär. Förr i tiden satt det en stor Socialdemokratsros på huset med.

Jag har läst ett par av Katerina Janouchs skönlitterära böcker förut – Anhörig, som är delvis självbiografisk, om makens alkoholism för ett antal år sedan, och Bedragen, första boken om Cecilia Lind. Jag ska beställa de följande i den serien, för jag tyckte verkligen om Bedragen men har glömt att det finns fler.

Amandas bok är den första i en trilogi ungdomsböcker om kompisarna Amanda och Jonna, och Saga – som hittills inte är riktigt lika nära vän med de andra två som de är med varandra. Så att säga. Blev det rörigt? Uppföljarna heter just Jonnas bok och Sagas bok. Jag hittade Sagas bok först, men eftersom den är sist av de tre (vilket jag läste på baksidan) letade jag rätt på Amandas bok först, och den fanns inne. Det finns en fjärde bok också upptäckte jag just,  men jag vill inte avslöja titeln på den och riskera en spoiler, det får ni göra själva om ni är nyfnikna ;)

Anyway. Amanda är en sån där vanlig tjej, som så ofta är fallet med huvudpersoner i tjej-ungdomsböcker. Hon går vårterminen i nian, och börjar förstås fundera på sånt där som vuxenlivet innebär. Namely - sex. Hon får tag på Crème Fraiche av Suzanne Brøgger, Rädd att flyga av Erica Jong och Jag minns alla mina älskade och hur de brukade ta på mig av Kerstin Thorvall, och läser sig till en del. Fast hon förstår väl, tack och lov, att sex inte alltid är som i böckerna. ((Dock är det himla kul att Janouch inkluderar dessa namn – skitnyttigt för tonårsflickor att veta vilka dessa kvinnor är!))

I början på nian börjar Axel i klassen. Axel, som var Amandas BFF som barn. Som frågade ”tjans” på henne på dagis. De var oskiljaktiga. Och nu säger han knappt hej. Och hon vet inte hur hon ska bete sig runt honom. Han dyker upp i hennes sexfantasier, och hon blir skitförvirrad. Varför är det så underligt mellan dem nu? När mammorna återfinner varann – de var också BFFs innan Axel och Monica flyttade – dyker Axel plötsligt upp hemma hos Amanda på familjemiddag en fredagskväll. Vad fan ska han där att göra?!

Detta är en jättebra ungdomsbok. Ärlig och tydlig utan att vara för mycket, och inte det minsta fördömande heller. Absolut i klass med mina kära Johanna Thydell och Emma Hamberg. Det enda jag kanske skulle vilja anmärka på är användandet av ordet ”snippa” i sexuella sammanhang. Det blir så himla komiskt. Jag tycker att ordet är kul, och egentligen tycker jag att tanken är god även om det känns lite krystat, men... det måste finnas bättre uttryck än ”hans fingrar i min snippa”. Det blir lite skrattretande. Men kanske inte lika mycket för de som är femton år yngre än jag och som har levt med ordet snippa sedan 2004 eller när det nu blev det officiella ordet?

Och Amanda reflekterar faktiskt också över ordet, det är lite kul. Hon säger bland annat att det känns inte som om en snippa är något som t.ex Beyoncé har mellan benen, och det kan man väl hålla med om.

Vissa bitar skrattade jag högt åt, sådär lagom tonårsneurotiskt. Som ”det fanns en snopp i mitt rum!”. Jag förstår precis hur hon menar och det blir så himla fnissframkallande. Vilket säkert är meningen.

Katerina  Janouch har koll. På en väldig massa. Hon är otroligt klok, otroligt duktig, och väldigt bra på att sätta ord på saker och ting som rör sådana som är mycket yngre än hon själv. Hon är fembarnsmamma, skitsnygg, lever med en före detta missbrukare, skriver, föreläser, reser och är helt enkelt astuff. Hennes blogg kan du även läsa här.

Sedan är temat genom boken kul. Det hela börjar på en temadag på Nationalmuseum, där läraren Älgen visar eleverna runt bland målningarna, och där de som grupparbete får välja ett konstverk att analysera och skriva om i några veckor. Amanda, Johanna och Saga fastnar för målningen av Danaë, Perseus mor, som hålls inspärrad som oskuld i en bur för att hennes mor fått en profetia att hennes barnbarn kommer att dräpa henne. Zeus befruktar henne med ett ”gyllene regn”... vilket leder till att flickorna reflekterar mycket över oskuld, oskulders betydelse och mytologi genom åldrarna, och rent praktiska saker som mödomshinnor. Eller bristen därav. Slidkrans, heter det visst nuförtiden... Saga är rolig när hon pratar om att ingen dött av mödomshinneinfarkt eller cancer i mödomshinnan. Det är ju precis så rakt man tänker när man är femton-sexton år.

Jaja. Jättebra ungdomsbok. Jag borde kanske skola om mig till ungdomsbibliotekarie, så mycket tonårslitteratur som jag plöjer för tillfället? :)

Har alltid haft ett hatkärleksförhållande till Ann Söderlund. Hon var rolig i Silikon med Ulrika Svensson på nittiotalet, och hennes blogg har alltid varit kul – jag tror att problemet jag har haft med henne är hennes otroligt utpräglade, sega Stockholmsdialekt. Det kryper lite i skinnet. Och jag minns att jag tyckte att hon var bra i Frida då det begav sig.

Men Men vi knullar ju ändå inte är asrolig. Lite Martina Haag möter Hillevi Wahl... sådär ärligt och oskämsigt. Vissa bitar känns inte så relevanta – jag och child rearing står inte så nära varandra – men det gör ingenting. Detta är ganska korta krönikor och/eller listor som man i många fall kan identifiera sig rätt bra med, så man förlorar ingenting på att skumma lite ifall det känns så.

Underhållande, snabb och vass med uttalad skärpa. Bra Ann!

Jag är ju en av de väldigt få i svenska folket som gillar Marcus Birro. Har jag förstått, i alla fall. Även om jag också kan tycka att han är sjukt dryg och pretentiös. Men det är vi väl lite till mans. I alla fall jag. Man blir automatiskt pretto av litteraturstudier ;-)

Svarta vykort beskrivs som en bok om tröst. Och jag kan förstå det. Det är korta texter, eller kapitel, eller vad man ska säga, som ligger någonstans mellan poesi och prosa. Det är berättelserna om Dante och Liten, de två små barn som Marcus och hans (numera fru) Jonna förlorade. Som kallades ”sena missfall” av läkarväsendet, fast de var riktiga små barn. Om sorgen efter dem. Om frustrationen med just läkarväsende och Försäkringskassan. Och om allt annat som blir så väldigt omtumlande i en sorgeprocess.

Det är bra. Det är nyttigt. Och upprörande och ledsamt.

Skulle jag läsa om den? Nä, förmodligen inte. Men jag är glad att jag plockade upp den under någon sömnlös timme. Det är fint.

Fotnot: Marcus fru Jonna bloggar, som ni säkert vet, på http://finnjonna.blogspot.com. De har nu två fina, friska barn, sonen Milo Santini och lilla dottern Mimmi.

Någon som kallar sig jag älskar dig av Annika Thor läste jag någon gång på högstadiet och sög tag i på väg ut från biblioteket igår. Och den tog ju inte direkt lång tid att läsa. Ungdomsböcker gör väl inte det.

Den är söt, visst, men jag vet inte, den har liksom ingen effekt på mig, jag känner inget särskilt inför den.

Det är en fristående fortsättning på Amanda! Amanda! – nu har Amanda flyttat tillbaks till Chile med sin mamma och sin lillsyrra, medan Olle går kvar i Stockholm och längtar. De skriver brev till varann, och vi får vara med både ifrån Olles perpektiv, och Amandas i Concepción. De är i trettonårsåldern och allmänt sådär prepubertala som man väl är när man går i sjuan, vilket är lite enerverande – men förmodligen genuint. Jag minns inte riktigt hur det var?

Och så får Amandas mamma jobb på Påskön och hennes pappa ska flytta till Namibia och Amanda får komma till Sverige i några månader innan pappans flytt. Och vad kan tänkas hända då, tro?

Lite förutsägbart, även om man kanske inte kan räkna ut exakt hur allting förstås löser sig och... ja. Man blir klar med den på trekvart och man tänker inte så himla mycket på den när man väl är klar.

Plus i kanten för roliga och oväntade diktcitat dock!

Jag visste faktiskt inte att Charlotta Cederlöf skrivit ytterligare en bok efter Hello Love!, så det var en ren slump att jag sökte på hennes namn och inte bara titeln när jag fick tag på HL! – för då fick jag ju se att hon även har skrivit en bok som heter Sverige-Finland.

Jag är inte säker på när denna boken utspelar sig. Det är tydligt före mobiltelefoner och mp3-spelare fanns i var tonårings ficka, men det är sent nog för att Mats Sundin ska vara världskänd... så jag antar nittiotal nån gång. Dedikationen i boken är för övrigt underbar, till IK Huge, pojkar födda 1965 :-)

Så. Sara bor i Gävle och är ihop med Henke Larsson. Inte fotbollsproffset, utan Henke Larsson i 8B. Som tycker att en intressant konversation är att upplysa Sara om att Leffe pissar längst i hela hans klass. Ja. Just det. Sara är rätt uttråkad i relationen. Minst sagt.

Och så en dag kommer ett hockeylag till stan på en turnering. Från Finland. Och i laget finns Veijo. Sara blir jättejättejättekär och när han åkt igen måste, bara måste hon åka efter...

På baksidan står det ”En bitsh, rolig och snabb historia om kärlek, kompisar, killar, hockey – och lite Finland” – och det är en väldigt träffande sammanfattning. Strålande från Cederlöf!

Milde skapare. Satt och läste en ganska astråkig PowerPoint-presentation för projektet jag ska leda, och så dyker denna vovven upp helt oprovocerat på en slide. Det kom mineralvatten ur näsan, kan jag meddela. Och jag är glad att alla verkar vara i lite tidigt påsk-chill-mode för det är jättetyst här fortfarande.

Måste alltid dela sushibitar innan jag äter dem. Stort huvud men pytteliten mun.

Lax, räka, tonfisk och avocado. Drygt 40:- för alltihop. Känns helt okej, i och med att det händer kanske en gång per två månader att jag köper mat ute. Hade tänkt ha dem vid sidan om min räksoppa från i förrgår, men jag kände att jag nog skulle bli mätt på sushin och det blev jag. Tog en knäckemacka till Desperate Housewives bara, annars räckte det gott för kvällen. Kommer absolut att gå till Sushi Mi igen! Får se till att inte bli för intresserad dock för som det känns nu skulle jag nog gärna halka in där varenda gång jag är på biblioteket. Och det är lite för ofta :-) Både fisken och avocadon var sådär helt perfekt. Mmm.

Sedan vill jag inflika att egentligen äter jag inte jätteräkor och ställer mig helt emot den industrin. Jag vet verkligen inte vad jag tänkte när jag beställde denna biten, men hoppas att det inte var så farligt ändå. Men jag är inte glad åt det, det är jag inte.

Ännu mer Anita Eklund Lykull. Men nu blir det inte mer av den varan på ett tag. Snyft.

Linnea, kom hem! handlar om Timjan, som bor i Göteborg. Det är jul, och bästa kompisen Linnea är bortrest med sin mamma Eva. I Thailand. Och så kommer tsunamin. Och Linnea hör inte av sig. Timjan väntar och väntar på SMS från sin bästa vän, varför hör hon inte av sig?

Och samtidigt händer en massa andra stora saker med Timjans familj. Ingenting kan bli som förut igen. Hur ska Timjan ta sig igenom allting, särskilt utan Linnea?

Tja. Jag har kommenterat AELs språk en miljon gånger tidigare, och jag känner inte att jag behöver skriva så långt här heller. Gripande, varmt, viktigt och roligt. Och lite omtumlande! Man kan ju inte fatta... fast på något sätt kan man det ändå. Svårt att förklara.Men mycket, mycket välskrivet och mycket bra skildrat. Femma plus med guldstjärna i kanten :)

Det går ju ungefär sjutusen godståg härute. Vilket jag har klagat på mer än en gång tidigare, för de går saaaaaakta, och hamnar man vid en övergång kan man bli stående i typ en kvart om det är ett långt tåg. Nu har jag sällan bråttom, men det är lite tråkigt om man planerat att stämpla in en viss tid för att gå en annan, och man blir "sen" bara för den sakens skull.

Men. Hur irro jag än blir så ler jag alltid när jag ser lokomotivet Paula. Idag puttade hon tåget istället för att dra det. Det är så charmigt. Lilla Paula. ((Och vi kom fram till övergången alldeles i slutet på tåget så idag var jag inte irro alls.))

Det är heller ingen hemlighet att jag är ett gigantiskt fan av Mia Skäringer – så när jag fick nys om att hon kommit ut med ännu en bok, efter Dyngkåt och hur helig som helst, så var jag ju tvungen att beställa den. Hamnade på typ plats 137 av 140 i kön, men det har ändå gått ganska snabbt!

Avig Maria är, precis som den tidigare boken, en samling av blogginlägg och krönikor. Det är så naket, så bart, så... rått. Öppet, ärligt... helt underbart.

Det handlar om livet, om barnen, om kärleken eller bristen på den, om att älska sitt jobb men att kuta rakt in i väggen. Det är roligt och ledsamt och hemskt och sorgligt och förargande, allt på en gång. Ett par glimtar in i hur det var att spela in Solsidan, och hur det är att turnera och spela dubbelföreställningar i konserthus flera kvällar i rad, lite mer om missbrukande pappan och en del om hur det är på Styrsö. Och när de får hem fina vovven Lilja.

((Nu bor Mia rätt nära mig. Jag bara väntar på att springa på henne på Frölunda Torg. Nej, jag skojar. Då skulle jag väl reagera som när jag träffade Chrissie Hynde första gången och kastade mig ner bakom kassadisken i skoaffären i panik...!))

Jag blir inte bara inspirerad till mat av böcker, jag blir gärna inspirerad till andra böcker också!

I Linda Skugges Ett tal till min systers bröllop pratar huvudpersonen mycket om Sylvia Plath och Märta Tikkanen. Och lite om Kathryn Harrison, vars Att söka hänryckningen jag faktiskt hittade av en ren slump på någon julrea på Coop Forum för ett antal år sedan. Jag har börjat på den, men inte blivit klar. Och Sylvia Plath har jag väl läst allt av vid det här laget tror jag, sedan jag hittade en samling på Strand Bookstore i New York. Ariel har jag redan, och The Bell Jar finns naturligtvis någonstans i bokhyllan. Man kan väl inte vara tonårstjej utan att läsa The Bell Jar? Min kom från Stables Market i Camden minns jag, på en semestertripp...

Anyway. I digress. Märta Tikkanen var en helt ny bekantskap för mig. Jag har ju hört talas om henne, visst. Har något vagt minne av att mamma hade Män kan inte våldtas i bokhyllan när jag var liten ((vilket jag minns för att ”våldtas” inte var ett ord jag kunde)), men den har jag inte hittat igen. Men Århundradets kärlekssaga citeras och refereras frekvent till i Linda Skugges bok, så när jag satt och skulle beställa och reservera lite böcker i förra veckan ((sånt gör jag på lunchen, det är omåttligt trevligt!)) så poppade tanken om Märta in i huvudet så jag tänkte att den kan jag ju köra på.

Jag trodde, av citaten i boken, att det var en självbiografi på prosa, ungefär, skriven riktad till svinet Henrik – men det är det inte, det är lyrik. Dock väldigt litterär lyrik, så att säga – det är dikter, men skrivna som prosa. Ungefär, i alla fall. Men inget rim och inget versmått. Upprepade stycken ibland, visst, men det är inte så mycket mer som vittnar om poesi.

Och jag har väldigt svårt att kommentera poesi. Det har jag alltid haft. Jag avskydde att skriva uppsats och tentor på poesikurser på universitetet, det är svårt. Och särskilt utan versmått. Men ja. Detta är Tikkanens hemska liv med småbarn och en alkad, otrogen karl som inte hjälpte till ett smack och inte brydde sig om familjen för fem öre, självömkande och elak och helt hänsynslös. Själv var hon – likasom maken – författare. Men all tid Märta fick till att skriva var mellan 23 och 06. På nätterna fick hon sköta sitt förvärvsjobb, på dagarna hade hon en miljon barn att ta hand om. Och Henrik gjorde ingenting.

Skugge citerar denna dikt, och det tänker jag också göra:

Ibland

brukar jag försöka

tänka efter

hur det skulle vara

om du skulle bo ihop med Christer

och era sammanlagt

fyra barn

Skulle du då alltid

utan vidare gå på bio

medan Christer

lägger barnen?

Skulle du kanske inte

nångång

komma att tänka på

att Christer kanske vill skriva

eller läsa

eller tänka

för sej själv

också andra tider på dygnet än mellan klockan 23 och klockan 06?

Skulle du inte ändå

en eller annan gång

dra dig för att fordra

att Christer alltid ska släppa det

han har för händer

ögonblickligen

när du har kommit inom dörren

för att koka te åt dej

och sen beundra

det du har knackat ner

i ditt ostörda arbetsrum

medan han har passat

era fyra barn

och telefonen

och städat

och skött middagsmaten

mellan stunderna vid skrivmaskinen?

Jag menar, ni är ju

iallafall

tvåkolleger

som gör samma jobb

och som bedöms

på enahanda grunder

Väldigt starkt. Hela boken är väldigt stark. Man läser den på ett litet kick – det är ju så med dikter – men man tänker på det man läst länge. I alla fall jag.

Du milde tid. Jag har läst om Vecka 36 i både tidningar och på bloggar, och tänkte tja, varför inte, deckare utspelade i fiskelägen är ju min grej ;-) Så jag beställde hem Sofie Sarenbrants första bok på biblioteket. Den blev inte högst prioriterad, för jag var så sugen på mina ungdomsböcker förra lördagen, men jag plockade fram den framåt lördagskvällen och läste väl nästan ut den utan att lägga ner den en enda gång. Jag bär ju som bekant med mig böcker överallt, även om jag bara typ ska borsta tänderna, vattna fönsterträn eller ställa en tallrik i köket... sån är jag.

Så. Ja. På baksidan får vi veta att det handlar om två familjer i slutet på semestern i ett litet skånskt fiskeläge (Brantevik, för övrigt, som finns i verkligenheten). Båda är asgravida och ska få barn när som helst. Sista kvällen bestämmer de sig för att gå till lokala krogen och sjunga karaoke. Något slår slint, ena killen blir fruktansvärt full ((och allmänt fruktansvärd)) – och på morgonen saknas en av flickorna. Spårlöst försvunnen, sånär som på en liten tygbit som rivits loss från hennes klänning.

Vi får följa såväl de kvarvarande som polis och media i jakten på en lösning, och det är sjukt spännande hela tiden. Särskilt när en kvinna hittas på stranden. Död. Och sargad på det mest fruktansvärda vis.

Vem är det som rövat bort Agnes? Vad är det som har hänt med kvinnan på stranden? Är det hon?

Man sitter på nålar. Det är helt otroligt, vilken fantastisk deckare. Det finns en uppföljare, som utspelar sig fjorton år (?) efter denna, som jag ska gå och hämta på bibban efter att jag fått i mig lite lunch om någon timme eller så, som heter Istället för dig.

Fotnot: Sofie Sarenbrant är storasyster till bloggerskan Tyra Sjöstedt, om jag förstår saken rätt. Inte för att det egentligen är relevant, men jag kom just att tänka på det.

Rosa moln (och att sväva på dem)...

Vackra tulpaner på köksbordet!

Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner är, mer eller mindre, Barbro Lindgrens dagböcker mellan 10 och 15 år. Jag läste dem som tonåring och älskade dem – nu har jag läst om dom. Och älskar nu texterna lika mycket.

Man får ut väldigt mycket av underbara Barbro Lindgren. Berättelserna om hur det var att växa upp på fyrtio- och femtiotalen är extremt gripande. Och det är tydligt att tonåren var likadana då som de var för oss.

Och det är så fint. Särskilt nu i de nya utgåvorna, med mer fotomaterial och nya efterord av författarinnan.

Det är inte bara fint, det är sant också. Allting är baserat på Barbros dagböcker från tidiga ungdomen. Det är ljuvligt att läsa. Även om man börjar gråta ganska ofta. I alla fall jag, och jag är egentligen inte särskilt blödig – men när det slår till så slår det till.

Det känns som om jag känner Barbro, och hennes kompisar – Ingrid, Cissi och Kajsa – och så bifigurerna Stora L, Spettan och Pyttan förstås – och även om jag är betydligt yngre så kan jag känna igen mig i mycket. Det här med pubertet och det som händer med kroppen, hur svårt det kan vara att samvara i en familj som krånglig tonåring och... ja. Allting. Man känner igen sig. Det är superfint. Hag är glad att jag läste dem som ung och jag är glad att jag nu läst om dem.

((Och i och med det nya bildmaterialet är jag sjukt glad att teckningen av ”långbenta spindlar”, a.k.a lockespindlar som jag är så dödligt rädd för, inte längre finns i Världshemligt!))

Och när jag läser efterordet till Bladen brinner gråter jag som ett barn, för att Kjellegubben är död. Barbros lillebror, som var hennes ögonsten och som hon älskade så mycket att det gjorde ont.

Och det är ju Barbro som skrivit den underbara sången Ett barn ska jag ha, som jag skrivit om tidigare, och som jag också lipar över så fort jag hör den.

Ljuvligt men hemskt. Eller som Mattias och jag brukade säga – skräckblandad förtjusning.

Fotnot: Jag har beställt Sparvelböckerna, som ju kommer första här, och Loranga-böckerna på biblioteket. :-)

Förresten – det var ju det jag skulle skriva om häromdagen – det där med rädisor med salt på.

I Fly away home åker Sylvie för att möta sin man på neutral plats, och tar med sig picknick. Köttgryta i mattermos, bröd, smör, rädisor – och salt. Jag har aldrig tänkt tanken att äta saltade rädisor förut, men var ju bara tvungen att prova, och yum! Det var så gott att jag smög upp ur sängen efter att jag hade gått och lagt mig i torsdags för att göra hela handflatan full med halva rädisor med salt på.

Och det är definitivt inte första gången jag har fått mattips i en bok. Alla är inte så kulinariskt tjusiga kanske. I någon av Liza Marklunds tidigare böcker om Annika Bengtzon (Sprängaren, Studio Sex eller Paradiset, jag har ingen aning om vilken) äter hon och Anne Snapphane (mitt favoritnamn alla kategorier) tagliatelle med smör, ost och soya. En strålande budgetmåltid, faktiskt. Jag minns att jag åt det rätt ofta i Finsbury Park och tänkte då alltid på boken.

Julie / Julia ska vi ju inte ens tala om, där är man hungrig non-jävla-stop, men när hon beskriver ett pocherat ägg (första ägget hon äter i hela sitt liv, fatta!) och tycker att det är ”lent som... ostsås” blir jag vansinnigt sugen på pocherade ägg. Fast det är jag väl alltid, egentligen ;-) Finns det något godare? Jag måste bli bättre på det bara, fast jag har sådana där små koppar till hjälp så blir det inte alltid så bra.

Alldeles i början av Stjärnor utan svindel skriver Louise Boije af Gennäs om förberedelser inför en middag, och pratar om svalt, gult Chablisvin. Varje gång jag kommer i kontakt med Chablisvin tänker jag på den biten. Och den pinfärska laxen hon pratar om i samma sekvens.

Finns säkert hur många fler exempel till, men de tkanske inte är sådär brutalt intressant. Men det är en intressant iakttagelse, jag har nog aldrig tänkt på det förut.

Jennifer Weiner is my home girl. Hittade Good in bed I en charity shop i Golders Green sommaren 2003 för en spottstyver, tyckte omslaget var snyggt och det lät bra på baksidan och åååååh det är SÅ bra. Hon är underbar, så otroligt talangfull. Sög tag i In her shoes strax efter – tror att det var i en charity shop också faktiskt – och var fast. ((Filmen med Cameron Diaz är faktiskt helt okej med!))

Sedan dess har jag nu läst allt hon publicerat, utom The guy not taken som jag inte tror kommit ut i Sverige ännu. Jag visste inte att den fanns innan jag plockade upp Fly Away Home och Best friends forever i förra veckan. Little earthquakes, Goodnight Nobody och Certain girls är också skitbra.

Jag gör ett dubbelinlägg om dessa, även om de inte har med varann att göra, för att inte hela bloggen ska vara full av bokkommentarer och inget annat. Jag har uppenbarligen hamnat i bokslukaråldern.

Best friends forever läste jag först, för den är i ett lagom stort pocketformat. Addie och Valerie (stort plus för att huvudpersonen heter Adelaide! Tjusigt!) har varit bästa kompisar sedan barnsben, uppvuxna tvärsövergatan från varann i en förort till X. Addie kommer från en varm, kärleksfull familj, Valerie bodde ensam med sin mamma som var lite av en free spirit, så att säga. Man serveras en hel del flashbacks från barndom och ungdom, det är kul. De var utbölingar i skolan, Val en pojkflicka av stora mått och Addie väldigt överviktig. De tappar kontakten när Val flyttar ifrån stan medan Addie stannar kvar, går ner i vikt och växer upp, och plötsligt en kväll när Addie har varit på en katastrofal dejt istället för att gå på gamla skolans reunion, knackar det på dörren och där står Val. Otroligt tjusig – och i otroligt behov av Addies hjälp.

Det artar sig till en riktig Thelma och Louise-historia över USA. Jag kan inte säga så mycket mer, men något händer som resultat av något som hände för många år sedan – och plötsligt är vi i Florida. Typ.

Jag älskade beskrivningarna av Cape Cod i Massachusetts, och är nu ännu mer övertygad om att jag måste åka till New England någon gång i livet. Det verkar underbart.

==

Fly away home är... annorlunda. Lizzie och Diana växer upp med en pappa som är senator och en mamma, Sylvie, som egentligen är advokat (precis som underbara mormodern Selma) men funkar som allmän assistent till pappan största delen av tiden. De växer upp i relativ lyx i New York. Diana är duktig i skolan och på allt hon företar sig, Lizzie lite mer av ett svart får. Diana blir läkare på en akutmottagning i Philadelphia, Lizzie blir narkoman.

När boken börjar är Lizzie nykter efter en tid på behandlingshem i Minnesota, och Diana har en affär med en läkarstudent. Egentligen är hon gift med Gary, och de har den lite excentriske sonen Milo. Lizzie bor hos dem och funkar lite som en nanny under sommarlovet när Milo är ledig från skolan, plus att hon jobbar deltid som fotografassistent.

Så kommer nyheten. Pappa senatorn har haft en affär med en tidigare anställd. Katastrofen är ett faktum.

Efter mycket om och men, och en del hysteriska händelser – både roliga och inte – åker Sylvie till ett gammalt släkthus i Connecticut. Efter att ha levt i dräkter och högklackat praktiskt taget hela vuxenlivet, aldrig behövt göra något i hemmet själv, finner hon plötsligt någon sorts inre ro. Hon börjar laga mat, massor av mat, med coachning av sin bästa vän Ceil. Hon låter håret växa och bli lockigt, hon promenerar vid havet och funderar, och så en dag i affären träffar hon butikschefen – sin gamla kärlek Timmy...

Efter ett tag kommer både Diana och Lizzie till huset, och spenderar flera veckor där. Diana har blivit tvingad betald tjänstledighet efter att ha varit ouppmärksam på jobbet och nästan dödat en liten flicka, plus att hon sparkat ut Gary. Och berättelsen om tre kvinnor, som aldrig stått varann särskilt nära, är jättefin. Och rolig. Weiner har underbar humor.

Hon har dessutom förmågan att skriva bra om sex. Det är inte så vanligt tycker jag, ofta blir det jättecringey och mest obehagligt. Här är det inte mycket av den varan – men det lilla som finns som krydda i berättelserna är lättläst och inte särskilt jobbigt. Kvinnokaraktärerna är – som vanligt – ljuvliga att ta till sig. Ceil med sin Looong Ayland-dialekt, och gamla mormor Selma, före detta domare, med sin judiska Brooklynbakgrund. ”Jag är åttiosju år gammal. Vill jag ha vodka i min tomatjuice så tar jag det!”.

Ska nämna också att jag lånade båda dessa på engelska, jag var förvånad över att de fanns på biblioteket på originalspråk! De kom visserligen från Stadsbiblioteket och stora biblioteket på Hisingen.

Så, har du inte läst Jennifer Weiner så är det sannerligen på tiden för hon är skitbra.

Julia mitt i världen är fortsättningen på Silverdelfinen och Café Brazil, som jag skrivit om tidigare. Jajamensan, det är Anita Eklund Lykull som har varit framme igen. Detta är dock en omläsning, jag läste den för kanske tolv år sedan eller så, och måste säga att jag hade glömt mycket.

Anyway. Den är väl ganska fristående egentligen, man kan definitivt läsa den utan att ha läst de tidigare, men det är roligare om man har lite koll på Julia, som är en av de mest välarbetade litterära karaktärerna jag vet. Faktiskt. Det är plugg och jobb och växa upp och familj och bästa kompisen Moa, nya kompisen Paula med flickvännen Johanna, gamle Mix från Bassängbacken, morfar Leo och mormor Isa och gamla Estelle... det finns verkligen lite av varje här, i en salig röra.

Julia reser till Skåne med mormor efter att allt fallit samman när exet Tristan gjort slut, vilket får henne på fötter igen. Lite senare gör hon en resa med Mix och prästkandidaten Elton neröver kontinenten, mot Grekland där pappa Jason och syrran Afrodite ju finns... en jakt efter sig själv.

Slutet är oväntat och jag gillar det. Oväntat och okonventionellt. Allt slutar inte rosenrött i AELs böcker, men sluten är alltid bra, man är liksom alltid tillfredsställd.

Jag har varit förtjust i Louise Boije av Gennäs sedan jag var i gymnasieåldern och läste Stjärnor utan svindel för första gången av tiotals. Avverkade under de närmsta åren Ta vad man vill ha, Ingen mänska en ö och Ju mer jag ser dig och gillar alla på olika sätt. Särskilt den senaste, jag är hemskt förtjust i karaktärerna i den.

Sedan har jag väl inte hållit någon särskild koll på om det kommit fler böcker under åren, men på biblioteket gick jag runt lite planlöst bland skönlitteraturen och fick syn på Högre än alla himlar – och var naturligtvis tvungen att låna den!

Det tog lite tid att börja läsa den, det ska jag säga. Jag lånade den för... sex veckor sedan borde det bli, och plockade upp den ett par gånger men var nog inte i rätt sinnesstämning för det bara rörde till sig i huvudet på mig. Men nu kan jag inte låna om den fler gånger så nu i veckan bestämde jag mig för att göra ett ordentligt försök.

Och det är jag glad för! Det är första delen i en planerad trilogi om första decenniet på 2000-talet, om sex personer mellan sisådär trettio och fyrtio i denna boken. Victor och Pella är kusiner, och gifta med respektive Sanna och Stefan. Stefan har en lillasyster, Liv, och Victors gamla studiekamrat Jalle är den enda som inte är släkt med någon av de andra. Pella och Stefan har även två barn, Tessan och Philip. Anyway. Alla utom Liv är – som ofta i LBGs böcker – förmögna och bor tjusigt och så vidare. Liv är – lite som Stella i Ju mer jag ser dig, the token konstnärlig person utan stålar. Och därmed förmodligen den roligaste karaktären.  Och, som i Ju mer jag ser dig, finns det en karaktär som jag är övertygad om är väldigt inspirerad av LBG själv.

Vi hänger alltså med under 2001, 2002 och fram till hösten 2003. Berättelsen kretsar runt stora händelser och katastrofer, både sådana som redan skett många år tidigare och sådana som sker under berättelsens tidspann – 9/11, kriget mot terror, USAs krig mot Irak och så vidare fram till mordet på Anna Lindh 11/9 2003. Men det händer förstås en massa annat också. Familjedramer, resor, vilda meningsskiljaktigheter , graviditeter... ja. Det är en rejäl bok alltså, drygt 500 sidor, jag höll på att välta när jag hade den i handväskan igår. ((Och skulle rekommendera att du skaffar den i pocket när den kommer ut om du vill läsa den.))

Jag gillar karaktärerna. Eller, jag är inte överförtjust i Victor, inte i början i alla fall, men han redeemar sig. Fast jag tror att han och Sanna kommer att skilja sig någon gång – om han nu inte förändras ännu mer till det bättre, man vet aldrig. Jalle är helt underbar. Han jobbar på UD och dricker kaffe med Anna Lindh och Margot Wallström och sådär. Och Liv känns genuin, fast det är lite klyschigt att hon är fattig skådespelerska och bor på 25 kvadrat på söder när de andra bor astjusigt på Östermalm, Norr Mälarstrand och i villa i förorten med gård i Småland och tillgång till fritidshus i Falsterbo. ((Jag har åkt förbi, kanske till och med genom, Falsterbo, men jag har inget minne av det.  Beskrivningarna av sandreven och sälarna fick mig naturligtvis att vilja åka dit pronto.))

Trevlig underhållning – men den hade kunnat vara betydligt kortare. LBG lägger som vanligt ut språket något alldeles väldigt, beskrivningar kan ta upp flera sidor och det känns inte helt nödvändigt. Det är alltsomoftast Stockholmsskildringar också, och vet man inte vad det är för byggnader hon pratar om kan man ju faktiskt inte måla upp en bild för sig av ”ingången mot Klarabergsviadukten”. Jag vet inte ens hur Arvsfurstens Palats ser ut, jag har bara varit i Stockholm en gång och då var jag knappt 12. Men – det ska sägas – det är mycket möjligt att det finns författare som gör precis detsamma om Göteborg och jag helt enkelt inte reagerar. Jag får tänka på det!

Någon gång i högstadiet fick jag ...och likväl rör hon sig av Charlotta Cederlöf av min kusin Emma i julklapp. Underbar tonårsskildring i sjuttiotalets småstads-mellan-Sverige. Inte för att jag var med på den tiden, men det känns som om jag var det. Varma mackor och snusiga moppekillar och häxblandningar och smygrökning. Inte för att jag direkt befattade mig med moppekillar, snus, häxblandningar eller smygrökning i högstadiet, men i alla fall.

Så kom Hello Love! ut 1999, och snacka om att jag fastnade när jag läste på baksidan att det handlade om mitten på åttiotalet, och Helena, 21 år, byter Gävle mot London... jag sög ju tag i den på Backa Bibliotek på en sekund och läste den väl ungefär lika snabbt. Och nu fanns den att beställa från Hisingens Bibliotek! Så jag var ju tvungen...

Så. Helena bor i Gävle,  jobbar på fabrik som internpostutdelare, och... inte så mycket mer. Fikar i timmar, röker för mycket, går på lite fester då och då, går på konserter när hennes ex spelar, och är allmänt förvirrad över livet. Kompisen Anna-Lena har redan flyttat till London, och skriver långa brev om supertights och Camden Market och snygga italienare... så snart blir det dags för Helena att dra iväg.

Underbara skildringar av miljöer – man känner riktigt lukten av cafét på Victoria Station och det lilla iskalla rummet på vandrarhemmet där Helena bor. Anna-Lena åker hem till Sverige för att jobba ihop lite pengar och kommer inte tillbaks på länge – när hon väl kommer känner sig Helena redan helt hemma i London och har verkligen fått ett nytt liv. Anna-Lena blir gravid och flyttar ihop med Giorgio, Helena har en liten romans med Johannes Döparen och blir kompis med danska Line. Så kommer exet på besök och de ”råkar” ha sex på Royal Hotel. Hoppsan, det var inte meningen.

Och sen kommer Mange från Gävle på besök. Som hon en gång kom på med att hångla med henne i köket på en fest. Och vad händer då?

Skitroligt skriven och realistisk, till skillnad från t.ex den där förbaskade Vildängel – man borde läsa de två parallellt, för de utspelar sig nog ungefär samtidigt i perioder, och se vilket London man verkligen tror är det riktiga. Nä, jag var inte där i mitten på åttiotalet, men jag är ganska övertygad om att Charlotta Cederlöfs London är betydligt mer sant.

Jag har ju älskat Anita Eklund Lykull passionerat sedan mellanstadiet, men efter Ängel i grön klänning så har jag inte läst något, om nu inte Ballongfararens morgon kom ut något efter, det kan vara så. Men det är väl typ tio år sedan, hur som helst. Glömde typ av allt vad ungdomsböcker hette, och särskilt svenska, av naturliga skäl.

Men nu när jag blivit biblioteksaficionado så halkade jag in på ungdomsavdelningen för några veckor sedan och kom på att shit, jag kan läsa om mina gamla favoriter – och kolla om mina gamla favoritförfattare kommit ut med nytt!

Och score, Anita har skrivit två nya som var intressanta, och jag fick tag på dem snabbt. Först ut var Blendas bekännelser. Blenda har just tagit studenten, bor i Änggården ((runt hörnet härifrån! Alltid roligt!)) och är jättetjock. 114 kilo väger hon, som resultat av ett intensivt matmissbruk. Hon jobbar på pizzeria, och tar allt som oftast med sig två pizzor hem till middag. Hon bor med sin pappa och plastmamma Barbro, och har en plastsyrra som heter Ellika – hon är dock gift och utflugen. Och otroligt ennerverande. Hon har även bästa kompisen Lizzie, som funderar skarpt på att bli nunna. Fast hon är inte särskilt nunnelik ännu i alla fall.

Blenda blir god vän med bagaren på jobbet, grekiske Nicos, och de reser till Aten tillsammans. Nicos träffar en kille och försvinner för det mesta, så Blenda får lov att klara sig själv. För första gången, egentligen, träffar hon människor på egen hand och vågar vara den hon verkligen är. Hon träffar en engelsk flicka som heter April, som hon blir god vän med, innan hon åker hem till Sverige igen. Träffar till och med en man, men han är förstås gift och har barn...

Hemmavid får hon lite mer kontakt med sin mamma – de hörs inte så ofta. Mamman är arkeolog och reser mycket, bor i Stockholm. Blenda och Leonora, som mamman heter, har dock en fin relation tycker jag, för att ha levt isär största delen av Blendas liv.

Och Blenda drömmer om att bli musikalstjärna. Det är det enda hon önskar, förutom en kille då. Men vem vill ha en musikalsångerska på 114 kg and counting?

Detta är, precis som jag förväntar mig av AEL, en strålande ungdomsbok, som även absolut kan åtnjutas av vuxna. Vuxna, särskilt sådana som har mycket med ungdomar att göra, borde läsa denna (och hennes andra) som någon sorts obligatorisk vuxenutbildning. Det är smärtsamt och plågsamt, och som jag sagt tidigare ångestframkallande att läsa ungdomslitteratur, men det är ju roligt som farao också.

Satellitbild över mitt jobb. Hur coolt är det inte att man ser vindkraftverket så tydligt? Det står massa fler där, inklusive världens största lite längre bort, men det ser man inte här.

Jag sitter i den minsta byggnaden, närmast vattnet :-) Tyvärr inte med havsutsikt! Men båda fikarummen ligger på den sidan, så jag brukar göra affär av att promenera omkring där så mycket jag kan och kika ut. Ser fram emot att det blir så varmt att man kan sitta ute och äta lunch, jag har spanat in en klippa som jag tror gör sig strålande till matlådespot.

Idag - pastasallad med kycklingfilé, rädisor (of course), rödlök, en väldigt god plommontomat, gurka i tärningar och hemgjord currydressing. Satt INTE fel. Fast dressingen var lite tjock, jag vet inte riktigt. Men det var gott :-) Jag vet inte varför det inte blivit av att jag gjort pastasallader? Tror att det är för att jag hela tiden glömmer att köpa pasta som inte är spaghetti, tagliatelle eller snabbmakaroner - som ju kanske inte gör sig strålande i sallad...

Först tänkte jag måla över tapeten. Sedan, om min partner inte gillade målningen, så får vi gå i terapi. Sedan är jag otrogen. Med en bra målare, gissar jag?

Nu kom jag på vilken bok det var jag glömt skriva om! Ya-Ya-flickornas väg till fullkomlighet – tredje boken om familjerna vid bayoun i amerikanska södern. Första boken – The Ya-Ya Sisterhood berättas av Siddalee, ett av fyra barn i familjen Abbott, och är samtida med oss, men med massor av flashbacks från både hennes och hennes mamma Vivis barndom. Följande bok, Little altars everywhere, är lik. Och detta är alltså den tredje.

Rebecca Wells skriver så otroligt... levande! Vi pratade kort om den på ett forum på nätet för ett tag sedan, och någon sa att nä, hon var inte sugen på någon feel-good chicklit-bok. Men det är inte Ya-Ya-böckerna. Verkligen inte. Eller ja, man skrattar gott, det gör man, men det är mycket mörker också. Massor.

Ya-Ya-flickorna är Vivi, Caro, Necie och Teensie. Fyra sydstatsflickor födda någon gång på tjugotalet, som träffas som småbarn och fortfarande är de allra närmaste vänner i sjuttioårsåldern i sista – eller senaste – boken. De kommer ur generationen då man fortfarande föraktade svarta i södern, då de fortfarande endast arbetade i ”hushållsnära” positioner. Dock ska tilläggas att de respekteras, åtminstone i de här familjerna – men man märker att segregeringen fortfarande lever och fröjd i Louisiana.

Karaktärerna är så himla bra. Beskrivningarna också. Jag skulle hemskt gärna komma till Louisiana och se hur det är vid bayoun och på plantagerna, och det är praktiskt taget bara tack vare Wells. Ja, och allt man hört om New Orleans, förstås, det är klart att det är lockande!

Hur som. Karaktärer var det. Viviane Abbott, Siddas mamma, är... stark, tuff och kontroversiell. Hon busar som få, men kan även bli förbannad som få. Hennes väninnor tar inte lika stor plats i böckerna – det hela fokuserar mest på familjen Abbott, Vivi, Siddalee, och yngsta sonen Baylor. Men nog händer det saker i de andra familjerna också. En totalfavorit är vännen Caros mamma Genevieve, som pratar creole så det står härliga till (en blandning mellan franska och engelska samt en massa helt egna ord) och bara är så himla skön.

Så Sidda och de andra barnen är Les Petites Ya-Yas, och när de själva börjar yngla av sig kallas naturligtvis barnbarnen Les Très Petites Ya-Yas. Så himla charmigt. Allting är charmigt! Och jag måste ju säga att jag har väldigt roligt åt gamla tanter som åker på road trips med Margaritas i termos och Caros järnlunga i baksätet.

Men det var uppenbarligen inte lätt. Varken för original-Ya-Ya-flickorna eller deras barn. Sextio-sjuttiotalen var en intressant tid i amerikanska Södern, det är uppenbart. Och inte helt enkel att leva igenom. Särskilt inte med en mamma som Vivi. Även om hon nog för det allra mesta menar väl... religionen spelar en underlig roll i södern, man ”ska” vara katolik och engagera sig väldigt i Jesusbarnet från Prag och statyer av Heliga Maria, samt gå i kyrkan och uppföra sig. Vilket INTE innebär att krypa under bänkarna som fyraåringar... men hade det inte varit för att Vivi och Teensy gjorde det hade de aldrig träffat Necie, och därmed inte Caro, vars pappa äger biografen i stan...

Fast Malinkommentaren slår naturligtvis allt. Woohoo.

Vill varna lite om att jag ännu en gång har läst massor av böcker under helgen, samt skrivit små saker om dem. Det är ett rätt stort gäng så jag tror att jag tidsinställer dem och sprider ut dem under veckan istället för att smälla upp alla på rad idag - så om det står något som inte verkar stämma med dagen som de kommer upp på, så är det för att de är skrivna i lördags eller igår :-)

Har fått den äran att testa Niveas Pure & Sensitive roll-on deodorant genom Buzzador och är sjukt nöjd! Jag är väldigt känslig i hyn men denna var strålande - detsamma tycker de jag gett prover till.

Testa!!

((Bild från Google.))